Mindre flugsnappare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under förhistorisk tid skapades berättelser för att förklara hur världen hade kommit till och hur den var ordnad. Dessa världsbilder såg olika ut i olika kulturer, men gemensamt för dem var att de uppstod ur en önskan att förklara jordens ursprung och människans plats i tillvaron. Världsbilden har utvecklats under lång tid och så småningom ersatts av vår naturvetenskapliga bild av världen. Gravmonumenten finns kvar som en påminnelse om de människor som började fundera över livet efter döden, något bortom det vi kan se.

Ovanstående text är inledningen till den nordiska skapelseberättelsen i "Völvans spådom" ur Eddan (Snorre Sturlasson ca 1220). Historien fortsätter med en beskrivning av hur gudarna skapade jorden, solen och månen.

Människors förmåga att formulera tankar över till­varon gör oss unika bland världens djur. Sedan lång tid tillbaka har våra förfäder undrat varifrån vi kommer och vad som händer efter döden. Begravningsriter och konstnärliga avbildningar är tecken på en världsuppfattning som sträcker sig bortom det vi kan se. Klippmålningar i Altamira (Spanien) och i Lascaux (Frankrike) gjordes för 15000 till 20000 år sedan. Begravning, där de avlidna har utrustats med gravgåvor, har förekommit i minst 30000 år.

Vad består världen av? Ordet "världen" kan syfta på vår egen planet eller på hela världsalltet, universum. Alla folkslag har skapelsemyter som beskriver hur världen och människan har uppstått. När myterna har uppkommit är omöjligt att avgöra. Med tiden har de kommit att accepteras som trovärdiga förklaringar av hur världen har uppkommit.



De flesta myter har, liksom Eddan, nedtecknats relativt nyligen efter att ha förts vidare muntligt under lång tid. Många generationer av återberättare har förbättrat beskrivningen genom egna tillägg och ändringar. Man har utgått ifrån det man själv kunnat se och gissa sig till. Ofta är det tydligt att historieberättarna påverkades av den miljö de levde i.

Växande kunskaper har lett till att världsbilden har förändrats. I förvetenskapliga samhällen var det naturligt att tänka sig att jorden var i centrum och att solen och månen rörde sig över himlen. En sådan världsbild stämde med det man själv kunde se. En vanlig uppfattning var också att jorden var mer eller mindre platt och att det fanns en kant på jordskivan.

Under förhistorisk tid hade människorna goda kunskaper om naturen i den meningen att de kände till olika växter och djur. De visste vilka växter som var ätliga och troligen en del om vilka som kunde användas som läkemedel. De var även väl förtrogna med bytesdjurens vanor. Idag har naturvetenskapliga upptäckter lett till att vi känner till saker om naturen som går långt bortom det vi kan uppleva med våra sinnen.

Världsbilden utvecklas

Sedan lång tid tillbaka har människor varit intresserade av att bestämma tidpunkter för årstidsväxlingar samt för sommar- och vintersolstånden. I det gamla Egypten behövde man veta när det var dags för Nilens årliga översvämning. I norra Europa finns gamla traditioner med firande av midsommar och midvinter. Troligen har det funnits högtider då folk från många byar möttes. Man behövde metoder för att avgöra när det var dags att bege sig till mötesplatsen.

Världens stora kulturområden

De äldsta städer man känner till fanns i nuvarande Turkiet och Irak (Mesopotamien). Det var också där det första jordbruket uppstod.

De metoder som tidigt användes byggde på att man höll uppsikt över solen och månen. Solens höjd på himlen varierar med årstiden och man kan notera att soluppgång och solnedgång sker vid olika punkter längs horisonten. En enkel solkalender kan bestå av en rest sten eller en stolpe som vid solnedgången kastar sin skugga i en riktning som varierar med årstiden.

På många platser finns stensättningar som kan ha använts för att avgöra tidpunkten för sommarsolståndet. I södra England uppfördes Stonehenge ca 2500 f.Kr. Cirkeln av stenar hade en öppning riktad mot den punkt där midsommarsolen gick upp. Man har även diskuterat om skeppssättningen Ales stenar i Skåne kan ha använts som solkalender. Det finns dock inga bevis för att stenarna har haft en sådan funktion. Troligt är att stensättningarna har varit samlingsplatser vid ceremonier.

Månens växlingar mellan nymåne och fullmåne är enkla att studera. Månens utseende växlar med en period på 29,5 dygn. Om man vill komma överens om en tidpunkt kan man hänvisa till ett antal måncykler som ska passera. Den äldsta kända månkalendern gjordes 3000 f.Kr. av sumererna i nuvarande Irak.

Folk i tidiga kulturer lade märke till att det, förutom solen och månen, finns ytterligare två typer av ljuspunkter på himlen: stjärnor och planeter. Stjärnorna har hela tiden samma platser i förhållande till varandra och formar stjärnbilder. Planeterna däremot rör sig i komplicerade mönster. Ordet planet kommer av ett grekiskt ord med betydelsen "vandrare".

Rörelserna tolkades som budskap från gudarna. Man tyckte sig se samband mellan himlakropparnas läge och händelser på jorden. På detta sätt uppkom astrologin som är känd från Babylonien ca 1700 f.Kr. Astronomiska observationer gjordes av präster och rådgivare med uppgift att tolka planetrörelserna för att förutsäga framtiden.

Solkalender eller samlingsplats?

Ales stenar är en stensättning vid Kåseberga i södra Skåne. Stensättningen är formad som ett 67 meter långt skepp. Dateringen är osäker, men tyder på att platsen har använts under järnåldern.

Egypten

De föreställningar om världen som fanns i det forntida Egypten hör till de äldsta vi känner till. Man uppfattade världen som bestående av tre delar: jorden, underjorden och himlen. Runt alltihop fanns en stor ocean som kallades Nun. Från den fick Nilen sitt vatten. Man tänkte sig jorden som en platt skiva av land. Den var hemvist för de levande människorna. Underjorden var de dödas rike där dödsguden Osiris härskade. Himlen var ett valv över jorden och bars upp av fyra pelare vid kanten av jordskivan. I vissa beskrivningar var pelarna armar och ben på himmelsgudinnan Nut som stod välvd över jorden. Växlingarna mellan dag och natt tänkte man sig styrda av gudar som härskade över solen och månen. Solguden Ra färdades varje dag över himlen i sin solbåt. Under natten reste han genom underjorden så att han varje morgon kom tillbaka till den östra horisonten. När solguden var borta från himlen visade sig i stället månens och stjärnornas gudar.

Den egyptiska världsbilden var en geocentrisk världsbild. I en sådan tänker man sig att jorden är centrum för världsalltet. Solen och alla andra himlakroppar rör sig runt jorden.

Grekiska naturfilosofer

Tidiga astronomer i Babylonien, Egypten och Kina studerade himlakropparnas rörelser, men gjorde inga försök att förklara rörelserna. Detta gjordes däremot av grekerna som var först med att ta fram teorier som inte byggde på religiösa förklaringar.

På 600-talet före Kristus levde Thales som uppställde teorin att jorden var en skiva som flöt i havet. Modellen liknade den egyptiska världsbilden och innebar inga stora förbättringar i sina detaljer. Det viktigaste framsteget var att Thales försökte förklara naturfenomen med hjälp av observationer och förnuft i stället för att hänvisa till gudar. Thales fick efterföljare som närmade sig ett vetenskapligt sätt att resonera. Aristoteles (384-322 f.Kr.) var elev hos Platon vid den filosofiska skolan Akademin i Aten. Filosofi omfattade på den tiden all vetenskap. Aristoteles grundade logiken och utvecklade en arbetsmetod bestående av tre steg.

Först gjordes noggranna observationer.

Observationerna ordnades i någon typ av system.

Efter detta drog man slutsatser.

Grekerna gjorde sällan experiment för att testa sina slutsatser. Aristoteles använde sin metod för att systematisera djurvärlden och han formulerade teorier inom flera naturvetenskapliga områden. Bland annat insåg han att jorden är ett klot och inte en platt skiva. Han beskrev en geocentrisk världsbild med jorden orörlig i centrum och alla himlakroppar beskrevs som klot vilka rörde sig i perfekta cirklar runt jorden.

Andra grekiska filosofer utvecklade världsbilden ytterligare. Erathostenes (200-talet f.Kr.) beräknade jordens omkrets. Aristarchos från Samos var den förste som framförde en idé om att jorden och de andra planeterna rör sig i banor runt solen. Denna helio­centriska världsbild (med solen i centrum) kom dock inte att accepteras av samtiden och den föll i glömska.

Ptolemaios (död 151 e.Kr.) skrev verket Almagest som utgör en sammanfattning av dåtidens vetande om astronomi. Skriften innehåller en utförlig beskrivning av den geocentriska världsbilden. Denna uppfattning kom att bestå under mycket lång tid.

Under folkvandringstiden (ca 400-550 e.Kr.), efter det romerska rikets sönderfall, gjordes inga större framsteg inom naturvetenskapen. De filosofiska skolorna i Aten stängdes år 529 e.Kr. Arvet efter grekerna bevarades genom att arabiska och persiska vetenskapsmän tillvaratog deras skrifter och översatte dem. Inom den islamiska kultursfären sammanställdes bidrag även från den hinduiska världen. Viktiga framsteg gjordes främst inom matematik.

I katolska kloster utfördes senare avskrifter av de gamla verken vilket har bidragit till att så mycket finns kvar. Under 1100-talet blev vissa av Aristoteles verk översatta till latin. Hans idéer kom att totalt dominera vetenskapen under medeltidens senare del.