Svenska skogar

Skogar

Fjärilar

Fjärilar

Liljekonvalj

Växter

 

 

 

 

 

 

Mindre flugsnappare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

besprutning

Gifter

Bekämpningsmedel inom jordbruket hör till de gifter som tidigt uppmärksammades för skadliga effekter på vilda djur. Gifterna spreds avsiktligt för att motverka angrepp av insekter och mögelsvamp inom livsmedelsproduktionen. En oönskad bieffekt var att även andra arter skadades. Många ämnen som användes av helt andra skäl har senare visat sig vara giftiga.

Industrialiseringen har lett till att allt fler varor produceras. Alla vill vi ha bil, dator, fina kläder, hårfärg, golvvärme, mobiltelefon, leksaker, digitalkamera och kudde. Tillverkningen av alla dessa produkter kräver tillgång på lämpliga material. Vi har sedan länge använt sten, metaller och biologiska material som trä, ben och växtfibrer. Sedan 100 år har en allt större andel av produktionen baserats på olika typer av plaster. Vid tillverkningen används tillsatser för att ge de färdiga produkterna önskade egenskaper. Främst gäller detta textilmaterial och plaster. Exempel på tillsatsämnen är färger och mjukgörande ämnen samt flamskyddsmedel som används för att minska brandrisken. Ett problem med alla dessa industrikemikalier är att många av dem är giftiga för människor och djur. Om vi ser tillbaka har vi ofta misslyckats med att förutse förgiftningsrisker. Problemet har blivit uppenbart först när många djur och människor redan har tagit skada.



Giftighet

När frukt och bär jäser, bildas etanol av jästsvampar som livnär sig på sockret i frukterna. Etanol är ett giftigt ämne som människan stött på under mycket lång tid. Eftersom ämnet är vanligt har vi utvecklat förmåga att bryta ned etanol. Dödsfall inträffar, men det krävs relativt stor dos. Metanol är en annan alkohol som kemiskt liknar etanol. Metanol, som ofta kallas träsprit, framställs på konstgjord väg. Eftersom metanol inte förekommer naturligt i födan har vi inte utvecklat något effektivt sätt att oskadliggöra ämnet. Om man får i sig metanol kommer det att brytas ned till dödligt giftiga ämnen.

metanol

Nedbrytning av metanol

Vid nedbrytning av metanol bildas först formaldehyd och sedan myrsyra. Formaldehyd kan skada synnerven och orsaka blindhet. Myrsyra sänker pH-värdet i blodet vilket kan leda till dödsfall.

Ett naturligt förekommande giftigt ämne är aflatoxin som produceras av mögelsvampar. När man får en möglig bit bröd i munnen känns en tydlig mögelsmak och man vill snabbt spotta ut brödet. Detta är också en anpassning för att undvika förgiftning. Vårt smaksinne vägleder oss ofta genom att vi uppfattar giftiga ämnen som beska och illasmakande. Alla ämnen är mer eller mindre giftiga. Om vi tar skada av ämnet beror på vilken dos vi utsätts för. När vi pratar om gifter menar vi vanligen ett ämne som har en giftverkan vid låg dos. Ett ämnes giftighet kan beskrivas på olika sätt. Akut giftighet betyder att giftet ger förgiftningssymtom direkt vid kontakt. Genom djurförsök kan man få ett mått på den akuta giftigheten. LD50 (Letal dos, dödlig dos), anger vilken dos som behövs för att 50 % av försöksdjuren ska dö av giftet. Olika djurarter är olika känsliga och därför anges alltid vilket försöksdjur man använt för att få fram LD50. Natriumklorid har ett LD50-värde på 3 000 mg/kg kroppsvikt (råtta). För etanol är värdet 14 000 mg/kg och för aflatoxin 0,009 mg/kg.

LD50

Letal dos (=dödlig dos) är ett mått på akut giftighet

LD50 visar vilken dos som dödar 50 % av försöksdjuren. Dosen anges ofta i mg per kg kroppsvikt.

Ibland visar sig giftverkan först efter en tid, man talar då om kronisk effekt. I vissa fall måste man stöta på giftet flera gånger för att skador ska bli märkbara. Lösningsmedel kan skada nervsystemet efter lång tids användning även om dosen varje gång är låg. Även skador som kvarstår efter en förgiftning kan kallas kroniska. Många giftiga ämnen är cancerframkallande vilket visar sig långt efter exponeringen. Den biologiska halveringstiden anger hur fort man blir av med giftiga ämnen ur kroppen. Vattenlösliga ämnen har oftast kort biologisk halveringstid eftersom de kan avges med urinen. Fettlösliga ämnen tas om hand i levern. Om våra enzymer inte kan bryta ned ett ämne tar det lång tid att bli av med det. För kadmium är den biologiska halveringstiden 30 år vilket betyder att om man nu har 3 gram kadmium i kroppen har man fortfarande 1,5 g kvar efter 30 år.