Kråka, Corvus corone cornix



Markberedning

Alpin region



Lågalpin region

Direkt ovanför fjällbjörkskogen kommer den lågalpina regionen. Den börjar på ca 950 m.ö.h. i Dalarna och på ca 600 m i nordligaste Sverige. Regionen utmärks av fjällhedar och lågvuxna videbuskar. På vissa ställen där vatten silar över markerna kan hedarna ersättas av ängsvegetation.

Fjällhed med kråkris Videbältet Vide i kanten av snölega


Mellanalpin region

Mellanalpin region (från ca 1300 m i södra fjällen – 1000 i norra Sverige) utmärks av att hedar och ängar här bryts upp av blockmarker som ökar i omfattning ju högre upp man kommer. Marken är ofta instabil och s.k. flytjordsområden är vanliga. Den korta vegetationsperioden gör att flera växter är vivipara, d.v.s. levandefödare. Hos växter betyder det att fröet utvecklats till en liten planta redan på moderplantan.

   
     

 

Högalpin region

Gränsen till den högalpina regionen börjar där lingonriset upphör och det sammanhängande täcket av kärlväxter som man hittar på lägre nivåer slutar. Nivån för var den högalpina regionen börjar ligger på ungefär 1600 meter över havet i de södra fjällen och sjunker sedan ju längre norrut man kommer. I nordnorge går gränsen ofta redan vid 800 meter.

Jotunheimen

Jotunheimen i juli, Mats Åberg och Lars Theng njuter av utsikten (61.542604, 8.184588)

Djuren på fjället

Eftersom växtlivet är fattigt på de här höjderna måste de djur som förekommer här vara anpassade till en annan färgskala än den man finner på lägre höjder. Fjällripan lever bland grå, lavklädda block och skyddas därför bäst av en gråvit fjäderdräkt. På vintern är den helt vit och nästan omöjlig att få syn på i snön. Dalripa finns längre ned, ända ned i barrskogen, och skyddas därför bättre av en mera brun dräkt. Fjällämmel är kanske det mest kända av fjällens djur. Liksom för alla andra gnagare i snörika områden varierar mängden av den kraftigt. Ungefär vart fjärde år är det så mycket lämlar att de börjar vandra utanför sitt normala utbredningsområde. Under dessa lämmelår är lämlarna så talrika att fjällvandrare till och med kan bli påsprungna av de små gnagarna. Tyvärr verkar det som om lämlarna har påverkats av någon förändring i miljön. Från början av 1980-talet och fram till 2001 inträffade inga stora lämmelår. Detta har fått följder för fjällräven som under perioden endast fick fram några få valpar. Men 2001 fanns det åter gott om lämlar, till glädje för alla de fjällarter som lever på gnagare. Fjälluggla och fjällabb är två fågelarter som brukar lyckas betydligt bättre med häckningen under lämmelår än under vanliga år. På vintern efter ett gynnsamt år med mycket lämmlar kan fjällugglor förekomma även i södra Sverige.

Fjällväxter

Videbuskar är ett vanliga i fjällen och varierar i storlek från någon meters höjd ned till 1 cm. Ovanför fjällbjörkskogen finns ofta ett videbälte där stora områden täcks av videarter, något som ibland gör det besvärigt för fjällvandrare. Myrmarker än vanliga i fjällen och en grupp av växter man lätt lägger märke till ute på de blöta markerna är ullen. Det finns flera arter av ull men allihop känns igen på de vita duntopparna. Några arter finns också på myrar i södra Sverige. Kalkrika marker i fjällen har ofta en lite annorlunda flora. Fjällsippa (Dryas octopetala) gynnas av att det finns kalk i marken och har fått ge namn åt ett särskilt växtsamhälle som kallas Dryashed. En annan växtart på dryasheden är fjällglim som man lätt lägger märke till med sina kuddar av rosa blommor.

Salix reticulata Salix herbacea Selaginella
Nätvide Dvärgvide Dvärglummer
Dryas Dryas octopetala Fjällkåpa
Fjällsippa Fjällsippa efter blomning Fjällkåpa
Pedicularis Hönsbär
Kung Karls spira Hönsbär Fjällglim, Silene acaulis

 

Vindkraft på Middelgrund