|
|
|
|
| Havet | Mjukbotten | Hårdbotten | Tidvatten |
Havet täcker cirka 70% av jordens yta och är därmed det största biomet med många olika livsmiljöer. Temperaturen varierar mellan -2°C och drygt 100°C. De höga temperaturerna kan förekomma vid varma källor på havsbottnen. I tropiska vatten är yttemperaturen över 25°C, men eftersom den stora vattenvolymen finns i djupet är medeltemperaturen knappt 4°C. Salthalten i tropiska hav är ca 3,7% medan den i polarhaven bara är 3,4%. Skillnaden beror delvis på att avdunstningen är kraftig nära ekvatorn. Polarhaven tillförs dessutom sötvatten från smältande is. Vid kusterna kan salthalten vara lägre till följd av utflöde av sötvatten med floder. Havets medeldjup är cirka 3700 meter. De grunda områden som omger kontinenterna kallas kontinentalsocklar. Här är vattnet inte mer än 200 meter djupt. Utanför kontinentalsocklarna sluttar havsbottnen ned till mellan 3000 och 6000 meters djup. Nedanför branten breder djuphavsslätterna ut sig. De är till största delen täckta av sediment och avbryts här och var av bergsryggar och djuphavsgravar. Djupast är Challengerdjupet, i Marianergraven öster om Filippinerna, som är 11034 m djupt. De största havsdjupen är mörka, ogästvänliga miljöer. De ekosystem som finns vid oceanbottnarna är beroende av att döda organismer faller ner från det ytliga vattnet. Produktionen är låg i större delen av havet. Nära havsytan finns ljus, men långt från land råder oftast brist på näring. Störst är produktionen vid korallrev och utanför flodmynningar eftersom där finns gott om både solljus och näringsämnen. Hög produktion finns också i uppvällningsområden där näringsrikt bottenvatten från djupet förs upp till ytan av havsströmmar. Flera av de viktigaste fiskeområdena i världen ligger på kontinentalsocklar, till exempel Nordsjön och New Foundlandsbanken.
.jpg)
Från högst till djupast
Kontinentalsocklarna har ett djup på upp till 200 meter. Djuphavsslätterna finns på 3000-6000 meters djup. Den totala nivåskillnaden från toppen av Mount Everest till botten av Marianergraven är nära 20 km. Figuren är inte skalenlig och därför ser sluttningarna brantare ut än vad de egentligen är.
Havets producenter
Havets växtplankton står för nästan hälften av den totala produktionen på jorden och är basen i havets näringspyramider. Vanliga mikroskopiska alger i havet är kiselalger och pansarflagellater. De kan ibland massföröka sig och orsaka algblomning när vattnet är varmt och det finns gott om näring och ljus. De fastsittande växter och alger som finns i havet är grön-, brun- och rödalger. Färgskillnaden orsakas av att algerna har olika fotosyntespigment för att fånga energin i solljuset. Grönalger finns vid ytan och utnyttjar samma våglängder i ljuset som växter på land. Brunalger klarar sig på något djupare vatten. De använder våglängder som når längre ned i vattnet. Rödalger är de alger som växer på störst djup. De har förmåga att ta upp grönt och gult ljus som i kustnära områden når längst ned i vattnet.
Näring från havet
Havets produktion är viktig även för ekosystem på land. Sjöfåglar hämtar sin näring ur havet men lägger ägg på land. Rovdjur kan tidvis få en stor del av sin näring från fåglarnas ägg och ungar. Bilden visar tretåig mås. (Varanger, Norge)
Från strand till botten
Alla hårda ytor som inte täcks av slam, lera eller sand kallas hårdbottnar. Mängder med fastsittande organismer skapar här en rikt varierad miljö. Hårdbottnar finns mest på grunt vatten och utgörs av klippor, sten och snäckskal. Produktionen är hög på hårdbottnar. Om man studerar en klippa från några meters höjd över vattenlinjen kan man se tydliga zoner. Överst på klippan finns lavar som gynnas av den kväverika spillningen från fåglar. Ett svart bälte nära vattenytan består av blågröna bakterier och saltlav. Vid normalvattenståndet finns ett vitt bälte av havstulpaner. Under havstulpanerna finns blåmusslor och längre ned breder algerna ut sig. Med mjukbotten menas botten som täcks av sediment, små partiklar av sand eller lera som singlat ned genom vattnet och lagrats på bottnen. Större delen av världens havsbottnar är mjukbottnar.
Zonering på klippa
Olika arter är anpassade för de varierande förhållanden som följer av avståndet till havsytan.
Fria vattenmassor
Vissa arter, som makrill, maneter och pigghaj, är anpassade för ett liv i de fria vattenmassorna. Detta är en relativt artfattig miljö. Organismer som har en begränsad förmåga att röra sig i vattnet kallas plankton. De följer passivt med vattenströmmarna. De flesta plankton är mikroskopiska växter och djur, men maneter hör också till gruppen och de kan bli meterstora. Anpassningar för att hålla sig flytande är viktiga för alger som inte är förankrade i bottnen på grunt vatten.
Klumpfisk i fria vattenmassan
Klumpfisken är en fiskart som inte simmar så bra. Den följer med havsströmmar och äter maneter och djurplankton.