Limnologi 3
- Näringsrika (eutrofa) sjöar
|
|
Sjöekosystem i Sverige |
Oligotrofa sjöar |
|
|
Eutrofa sjöar |
Sjön under året |
Näringsrika sjöar utmärks av rik växtlighet till följd av vattnets höga halt av näringsämnen. Hög produktion medför stora mängder plankton och därmed ett lågt siktdjup. Sjöar av eutrof typ ligger oftast i slättområden och omges av åkrar eller lövskog. Den näringsrika marken gjorde att sjöarna redan från början var näringsrika. Till följd av jordbruk finns en risk att de får extremt hög näringshalt av det vatten som rinner ut i sjöarna via diken. Denna övergödning (eutrofiering) leder till hög produktion som kan skapa problem. När stora mängder växtmaterial bryts ned går det åt mycket syre. Vattnet kan bli så syrefattigt att fiskar och andra djur dör.
Eutrof sjö med rik växtlighet
Frodiga vassbälten är typiskt för sjöar med hög halt av näringsämnen. Hög produktion av växtplankton gör att vattnet ofta är grumligt. Tåkern i Östergötland omges av åkermark.
Växtlighet
Det mest mest utmärkande för näringsrika sjöar är de stora bestånden av vass, Phragmites australis. Vassen kan täcka stora ytor av en del sjöar, medan andra bara har vass längs stränderna. En annan art som ibland förekommer bland vassen är jättegröe, Glyceria maxima. Utanför vassen hittar man ofta gul näckros, Nuphar luteum.
Längs stränder finns ofta klibbal, Alnus glutinosa, och glasbjörk, Betula pubescens. På tidigare betad mark förekommer ofta gråvide, Salix cinerea. Om bete förekommer utvecklas en blå bård.
En blå bård runt sjön Östen, Västergötland (1992)
Vid stränderna finner man ofta jättestarr, Carex riparia, vasstarr, Carex acuta, bunkestarr, Carex elata och grenrör, Calamagrostis canescens.
I skydd av vassarna nära land växer ofta arter som:
bredkaveldun, Typha latifolia |
sjöranunkel, Ranunculus lingua |
Bland de arter som växer i vattnet och ibland tittar upp finns dyblad, Hydrocharis morsus-ranae, flera olika arter natar, Potamogeton, vattenaloe, Stratiotes aloides samt flera arter andmat, släktet Lemna, och två arter av vattenpester, släktet Elodea.
 |
 |
||
Vass, Phragmites australis |
Hästskräppa, Rumex aquaticus |
||
 |
|||
Jättegröe, Glyceria maxima |
Gråvide, Salix cinerea |
Vattenskräppa, Rumex hydrolapathum |
|
 |
|||
Grenrör, Calamagrostis canescens |
Glasbjörk, Betula pubescens |
|
|
 |
 |
||
Jättestarr, Carex riparia |
|
||
Vasstarr, Carex acuta |
Sjöranunkel, Ranunculus lingua |
Vattenmärke, Sium latifolium |
Vattenaloe, Stratiotes aloides |
 |
 |
||
Bunkestarr, Carex elata |
|
||
|
|
|
Stor igelknopp, Sparganium erectum |
 |
 |
||
|
|
||
Natar, sl. Potamogeton |
|||
|
|
|
Vattenpest, två arter sl. Elodea |
Övergödning
I ett ekosystem som är opåverkat av människor är tillgången på olika näringsämnen relativt konstant. De växt- och djurarter som finns på platsen är anpassade till de förhållanden som råder. Ämnen som tas upp av en organism frigörs när denna dör och bryts ned, om de inte redan har avlämnats i form av avföring, urin och annat som direkt kan utnyttjas igen av växterna inom området. Människans första boplatser byggde på självhushållning och fungerade i stort sett enligt principen om kretslopp. Kväve och fosfor som togs från åkern i form av grödor kom tillbaka med gödsel från djuren. I och med att stora städer och industriellt jordbruk har uppstått är det svårare att upprätthålla kretsloppen. Städerna har problem med avloppsvatten som måste renas. Jordbruken sysslar vanligen med antingen odling av växtgrödor eller med djurhållning. De som har djur får ett överskott av gödsel som de måste göra sig av med och spannmålsgårdar köper konstgödsel. Om näringsämnen inte kan tas om hand på ett bra sätt blir följden att näringen hamnar i sjöar och hav. I Sverige har många insjöar, och även Östersjön, drabbats av övergödning till följd av bristfälligt renat avloppsvatten och näringsrikt vatten som urlakats från åkermark. När näringsmängden ökar kommer växternas tillväxt att öka. Följden blir igenväxning och algblomning samt att artsammansättningen förändras. De arter som är anpassade till näringsfattigt vatten konkurreras ut av arter som gynnas av mer näring. Ett annat problem som ofta uppstår är syrebrist när allt växtmaterial ska brytas ned.
Näringsämnen från åkermark "försvinner" i sjön
Intensivt jordbruk kräver tillförsel av stora mängder näringsämnen. Användning av såväl naturgödsel som konstgödning leder till att näringshalterna i omgivande vattendrag ökar. På denna åker utnyttjas marken ända fram till diket. Bilden visar en f.d. våtmark som varit åker under ca 100 år. Genom att anlägga en sjö, kan man öka denitrifikationen och därmed minska mängden kväve som rinner vidare längs åar och sjöar ut i havet.
 |
 |
| Oligotrofa sjöar | Eutrofa sjöar |