Miljökunskap 8
- Tungmetaller
Tungmetaller
De flesta grundämnen är metaller. Många av dem är livsviktiga för levande varelser, men andra är giftiga. De metaller som benämns tungmetaller kännetecknas av att de har en densitet som är högre än 5 g/cm3. Med denna definition räknas flertalet metaller till tungmetallerna och alla är inte skadliga. När man pratar om tungmetaller i samband med miljögifter menar man i första hand kvicksilver, bly och kadmium. Arsenik, uran och ytterligare några kan utgöra problem på vissa ställen, t.ex. nära gruvområden. Under den förindustriella tiden fanns giftiga metaller i mycket liten mängd i biosfären. Till följd av gruvdrift har de börjat förekomma i miljön i ökad omfattning. Metaller kan inte brytas ned, men de kan ändå försvinna från kretsloppen genom att de binds i marken och i sedimentlager på bottnen av hav och sjöar. Så länge de ligger där gör de ingen skada, men de kan börja cirkulera igen vid muddring och annan påverkan.
Kvicksilver frigörs
I förnalagret finns kvicksilver bundet till organiska föreningar. När marken störs och nedbrytningen i förnalagret ökar kommer mer kvicksilver ut i vattnet. Vattnet i hjulspåren kan ha 100 gånger högre halt än normalt.
Varför är tungmetaller giftiga?
Många av kroppens proteiner fungerar endast när en viss metalljon sitter bunden till molekylen. Tungmetaller har förmågan att binda till proteiner. Ibland byts andra metaller ut mot tungmetaller. Bly kan ersätta kalcium och kadmium kan ersätta zink. Proteiner som får fel metall bunden till sig kommer inte att fungera på rätt sätt. Njurarna hör till de organ som skadas av tungmetaller. Endast de metaller som tas upp av kroppen kan få en giftverkan. Vissa tungmetaller passerar rakt igenom tarmkanalen utan att påverka oss. Andra passar in i kroppens system för upptag av livsviktiga ämnen och kan då komma in i blodet och spridas i kroppen.
Bly (Pb)
Bly användes tidigare som ingrediens i rostskyddsfärg och som tillsats i bensin. Idag är ämnet förbjudet i Sverige inom dessa områden. Huvuddelen av det bly som nu används finns i startbatterier i fordon. En hel del används också till ammunition. Bly ger skador på nervsystemet och orsakar bland annat koncentrationsvårigheter hos barn. Mängden bly i miljön har minskat kraftigt sedan 1960 -talet, men fortfarande finns risken att halterna lokalt kan komma upp i nivåer där skador kan uppstå.
Blyutsläppen har minskat
Tidigare användes bly som tillsats i bensin. Över hela Europa har man övergått till andra tillsatsmedel utan bly.
Minskningen av blyutsläppen till atmosfären är tydlig.
Kvicksilver (Hg)
Metalliskt kvicksilver är relativt ofarligt eftersom det inte kan tas upp och bindas av levande varelser. Problem uppstår när kvicksilver oxideras och omvandlas till jonform (Hg+). Om kvicksilver binds till en metylgrupp (–CH3) bildas metylkvicksilver vilket lätt tas upp av organismer. Metylkvicksilver får vi i oss bland annat genom att äta fisk. Under 1940 -talet började man pudra utsäde med metylkvicksilver för att minska risken för svampangrepp. Fröätare som gulsparv dog i stora mängder och det var första gången som man såg att miljön tog skada av giftanvändning. Metoden förbjöds år 1966 och gulsparvarna är nu åter vanliga. Tillförseln av kvicksilver till miljön har minskat eftersom användningen upphört på många områden. Ämnet användes tidigare vid framställning av klorgas. Kvicksilver har använts under många år som tandfyllningsmaterial i form av legeringen amalgam. Förbränning av sopor ger ett tillskott av kvicksilver till atmosfären. Förbudet mot kvicksilvertermometrar har minskat utsläppen betydligt. Kvicksilver finns i berggrunden och den största källan för det kvicksilver som nu sprids i svensk miljö är koleldning. Bättre rening har gjort att halten i luft har minskat. Kvicksilver skadar nervsystemet och njurarna samt kan ge fosterskador och allergiska besvär.
Kadmium (Cd)
Det kadmium vi utsätts för kommer främst från koleldning och utsläpp från metallindustrin. På vissa platser är berggrunden kadmiumhaltig och jordbruksgrödor från dessa områden kan innehålla högre halter än normalt. Kadmiumhalten i åkermark ökar hela tiden genom att ämnet finns som förorening i konstgödning och rötslam från reningsverk som sprids på åkern. En viss mängd tillförs också genom nedfall från atmosfären. Luftföroreningarna orsakas delvis av förbränning av sopor där nickel-kadmiumbatterier inte sorterats bort. Tobak och många andra växter tar upp kadmium. Rökare får därför i sig betydligt mer av ämnet än icke-rökare. Eftersom åkermarken ständigt får högre nivå av kadmium ger detta allt större mängder i livsmedel. Kadmium skadar njurarna och en stor del av Europas befolkning har så hög halt i njurarna att det finns risk för hälsoeffekter. Även benskörhet kan orsakas av kadmium.