Vattenförsörjning

Sötvattentillgångarna i världen är ojämnt fördelade. Skandinavien, Island och Kanada är de bebodda områden i världen som har störst tillgång på tjänligt vatten. Sverige har tillgångar på över 20 000 m3 per person och år. Vattentillgången i olika länder kan delas in i fyra kategorier enligt tabellen nedan. Om tillgången på vatten ligger över 2 500 m³ per person och år finns det gott om vatten. Om vattensituationen bedöms som sårbar kan landet periodvis drabbas av vattenbrist. Flera europeiska länder som Belgien och Danmark har ibland problem. Under 1 000 m³ per person och år innebär att vattenbrist råder mer eller mindre konstant. Många länder i Mellanöstern och Afrika finns i den gruppen och kopplingen mellan låg vattentillgång och fattigdom är tydlig. Vattenförsörjningen är ett växande problem i många länder. Orsaken är ofta ett överutnyttjande av de redan knappa vattenresurser som landet besitter i kombination med en snabb ekonomisk utveckling. Flera länder som hittills legat över gränsen för vattenbrist riskerar att gå in i det stadiet inom en nära framtid. Befolkningsökning och ekonomisk utveckling som medför ett ökat utnyttjande av vatten är huvud­orsakerna. Av allt vatten som används i världen går 70 % till konstbevattning av jordbruksmark, 20 % till industrin och 10 % till hushåll. Industrins vattenbehov leder ofta till nedsmutsning och förgiftning av vattnet. Vissa länder prioriterar industrin framför jordbruket eftersom den ekonomiska vinsten där är mycket högre. Länder som litar på att kunna importera mat kan få problem om de länder som har överskott minskar exporten.

Grundvatten

Grundvatten är på många håll den viktigaste vattenkällan för människor. Genom att utveckla jordbruket med konstbevattning och konstgödning får man större skördar. På längre sikt riskerar man problem i form av förgiftat vatten och sänkt grundvattennivå. I de mest tätbefolkade områdena i Kina och Indien sjunker nu grundvattnet till följd av överutnyttjande. I norra Kina är vete den dominerande grödan. Konstbevattning gör att grundvattennivån sjunker med över en meter om året. Saudiarabien inledde under 1970 -talet en satsning för att bli självförsörjande på vete. Genom att betala ett högt pris för vetet fick man bönder att borra brunnar och utöka sina ökenodlingar. Från att ha producerat 150 000 ton om året steg produktionen till 5 miljoner ton i början på 1990 -talet. När man insåg att grundvattenreserverna skulle vara helt tömda inom 50 år minskades subventionerna och produktionen sjönk dramatiskt. I kustområden finns en risk för att salt havsvatten tränger in och förorenar grundvattnet när grundvatten-nivån sjunker. Problemet finns på flera platser runt Medelhavet. På många håll har grundvattnet förorenats genom utsläpp av kemikalier. I jordbruksområden kan man finna bekämpningsmedel i brunnsvatten, trots att medlen inte använts i området på tiotals år.

Aralsjön

På 1960 -talet inleddes storskalig odling av bomull i dåvarande Sovjetunionen. Syftet var att man skulle bli självförsörjande på bomull. Vid odling av bomull krävs mycket vatten och i ett område med låg nederbörd är konstbevattning nödvändig. Platsen för odlingarna var längs floderna Amu-Darja och Syr-Darja som leder vatten till Aralsjön. Det var ur dessa floder man hämtade vatten för bomullsodlingen och tillflödet av vatten till Aralsjön minskades kraftigt. Aralsjön var då världens till ytan femte största sjö. Eftersom sjön saknar avlopp sker en viss koncentration av salter i vattnet helt naturligt. Salthalten var tidigare ca 1 % och det fanns en stor fiskeriverksamhet runt sjön. Sedan bevattningarna inleddes har sjöns yta sänkts med 27 meter. Salthalten har stigit till över 7 % vilket gjort att nästan alla fiskarter har dött ut. Förutom att sjöns vatten har blivit saltare har också marken i omgivningen drabbats av försaltning. Damm från den uttorkade sjön sprids med vindarna. I dammet finns förutom salt även rester av bekämpningsmedel från bomullsodlingarna. Grundvattnet har blivit salt och otjänligt och människors hälsa har försämrats.