Vattenrening
Tidigare fördes stora näringsmängder via avloppen ut i åar och sjöar. För att motverka problemet började man under 1960-talet att bygga avloppsreningsverk för svenska tätorter. Vissa länder runt Östersjön har fortfarande otillräcklig avloppsrening vilket innebär fortsatta problem med övergödning. I Sverige ingår vanligen tre steg i reningen.
Mekanisk rening
Biologisk rening
Kemisk rening
Reningsverk, kemisk rening
Huvuddelen av det fosfor som finns i avloppsvattnet samlas upp i så kallade flockar av utfällningar. Fosforn skulle annars ha runnit ut i sjöar eller hav och orsakat övergödningsproblem.
Mekanisk rening
Reningen på avloppsreningsverket börjar med ett rensgaller. Alla partiklar större än en halv centimeter fastnar i gallret. Här renas vattnet från plastföremål och annat som aldrig borde ha hamnat i avloppet. På många reningsverk finns också ett sandfång där sandkorn faller till bottnen och kan tas bort.
Biologisk rening
Den biologiska reningen sker med hjälp av bakterier. Bakterierna renar vattnet från kväveföreningar och organiskt material. De ammoniumjoner som finns i vattnet omvandlas till nitratjoner. I syrefattig miljö omvandlar sedan andra bakterier nitratjoner till kvävgas (denitrifikation). I nästa steg blåses luft in i avloppsvattnet. Luftningen gör att syre tillförs och den biologiska nedbrytningen sätter fart. Det som bakterierna kan bryta ned omvandlas till koldioxid och vatten. Bakterier och onedbrytbara föroreningar bildar ett slam som sedimenterar på bottnen.
Kemisk rening
I det kemiska reningssteget är det fosfor som tas om hand. Genom tillsats av järnklorid eller aluminiumklorid binds fosforn och bildar flock (fast utfällning) som får sjunka till botten i sedimentationsbassänger. Utsläppen av fosfor har minskat radikalt sedan slutet av 1960-talet då många sjöar hotades av igenväxning.
Efter reningen
Det sediment som tas om hand i de olika reningsstegen kallas rötslam. Eftersom det är näringsrikt borde det vara ett idealiskt gödningsmedel för jordbruket. Det är i första hand fosfor man gärna vill återföra till åkermarken. Tyvärr innehåller rötslammet en hel del skadliga ämnen i form av metaller och organiska gifter. Det finns gränsvärden för hur mycket gifter som får tillföras åkern genom spridning av rötslam. När vattnet släpps ut från reningsverket innehåller det fortfarande en hel del näringsämnen, mest i form av kväveföreningar. Ett sätt att ytterligare minska kvävemängden är att släppa ut vattnet i kärr och andra våtmarker. Kvävet reduceras dels genom denitrifikation och dels genom att växter tar upp kväverika näringsämnen.
Vattnet är tillbaka i naturen
När reningen är färdig släpps vattnet ut i en sjö eller å. Vattnet innehåller dock fortfarande näringsämnen. Växtligheten visar att den här sjön är näringsrik.